danielarossi.blogg.se

Idag var jag sugen att testa på milen i Skatås. Robin kollade på två olika väderappar och såg att det skulle duggregna. Det kändes helt ok med tanke på att det är januari och man inte kan förvänta sig mycket bättre väder än så. 

 

Allt gick fel. När vi väl hade kommit dit så tänkte jag förbereda en flaska ersättning till Meja så den kunde svalna tills hon var hungrig. Då såg jag att jag hade glömt att packa ner ersättningen. Det började regna rätt rejält i samma veva. Jag vägrade att ge upp min promenad, så jag bad Robin åka och köpa ny ersättning. Efter mycket om och men så kom vi iväg. Vi hann inte komma mer än två kilometer innan det verkligen började att ösa ner. Leo blev skogstokig, när jag satte på regnskyddet på vagnen. Det är en mycket bestämd pojk vi har. Han började skrika och vägrade att ge med sig. När vi hade kommit runt 3 km insåg vi att han inte tänkte sluta skrika så vi vände om. Då ville han inte sitta i vagnen längre, fast han slapp regnskyddet. Robin tog honom på axeln och bar honom säkert 1,5 km. Det bara öste ner och vi var genomblöta, till och med strumporna var dyblöta.

 

När vi ska gå ner för sista backen lyckades jag på något sätt trampa fel. Ordentligt fel. Det tog mindre än tre sekunder och sedan låg jag på ryggen i leran och sprattlade med benen och armarna. Tillslut kom jag på att det var bäst att ställa mig på benen igen. Då insåg jag att jag hade jättemycket publik. Lerig, våt och med en gallskrikandes Leo kunde jag inte göra mer än att skratta hela vägen tillbaka till bilen. Vilken geggig promenad det blev och SMHI kan man inte lita på.

 

Väl hemma bestämde jag mig för att gå till gymmet. Tre gånger har jag lyckats att ta mig dit under de senaste två åren. Jag hade bestämt mig för att jogga på löpbandet. Jag hatar och springa och springer så lite som möjligt. Mitt mål var att överleva i 20 min. För er låter det säkert som ingenting men för mig så kändes det som en omöjlighet. Efter 20 min så kändes det inte alls så farligt som jag hade trott så jag bestämde mig för att satsa på 3 km, som förövrigt var det längsta jag någonsin har sprungit innan och det tyckte jag var otroligt jobbigt. När jag hade kommit till 3 km var jag inte ens trött så det blev 5 km. En halv mil! Jag är så otroligt stolt över mig själv! Inte gick det fort men jag vet inte om jag är mest stolt över distansen eller det faktum att jag joggade så länge. Jag tror det är det faktum att jag joggade så länge, för jag tycker fortfarande att det är otroligt tråkigt.